|
Jag heter Ewa Jensen Lindwall och är född i Hemse på södra Gotland
1951. När
jag var bara några år gammal flyttade familjen till fastlandet och
det kom att ta många år innan jag återvände till ön.
1975 kom att innebära mycket i mitt liv. Först och främst att
min
syster Anna, som var mycket sjuk, dog det året och att jag
lämnade mitt liv på fastlandet och flyttade tillbaka till
Gotland och familjen som hade återvänt till ön för några år sedan. Nåja
inte alla men dom skulle komma under året och vi skulle ha
närkontakt igen. Det var en sorglig tid där minnen av Anna följde
med mig som en skugga.
Att lämna allt och börja från början på ett helt okänt ställe var inte helt lätt men det blev ändå
ett bra beslut. När jag satte fötterna på gotländsk jord
kände jag att jag kommit hem. Denna ö som i mina tankar och minnen
funnits men inte riktigt varit verklig har klivit fram ur diset. Där
fanns bruset från havet som jag hört sedan jag varit barn och alltid
sökt mig till. Dofter som jag bara förnummit i min fantasi rusade
fram ur hart när varje buske. Ljuset och tystnaden, stillheten och
det saktfärdig, allt fanns där precis som jag någonstans memorerat
det. Nu var jag hemma
på ön mitt i Östersjö, kallad av många för Östersjöns Pärla, Gotland
fädernas ö. Hemma helt enkelt.
Detta år träffade jag också min tilltänkta och vi började vår vandring tillsammans. Mycket glädje
har följt oss under åren men även sorg då vår yngsta son skadades
svårt och vi trodde vi skulle mista honom. Under de år då jag själv
var sjuk men inte hade någon diagnos och det var tungt att ta sig
genom. Vi kom ut på andra sidan starkare av kampen om livet.
Vandringen har resulterat i två söner och en sonson (2005), en
sondotter(2009) och ytterligare ett barn (2010) på väg. Tyvärr bor mina
barn inte kvar på ön, men vi har ständig kontakt och det är viktigt
för mig. Alltsedan den dagen jag satte fötterna på Gotland har jag
har jag inte haft någon önskan om att lämna ön mer än för bara
korta sejourer.
Jag älskar verkligen denna plats där jag slagit ner
mina bopålar. Här vill jag leva och här vill jag dö. Jag bor i
radhus i Visby och här har jag närheten till den
service som jag önskar. Att snabbt vara ute från stan och hamna på
landsbygden där dofterna och havet finns. Havet som jag aldrig vill
leva utan. Vart jag än far på öns alla vägar så har jag det i näsrikntingen. Alltid där med sitt brus och sus. Det måste finnas
inom rimligt avstånd. Många långa har vandringarna varit efter
kusten i alla riktningar. Vilken stillhet det ger till själen. Detta
Gotland som jag älskar urskillningslöst.
Från allra första stund jag fick lägga fingrarna på en dator har det
varit mitt. Först bara som en önskan med sedan konkret. Datorn kom
till mitt hem tidigt och sedan dess har den fått vara kvar. Jag var
från början den ende i familjen som hade det intresset men barnen
låg inte långt efter. Vetgiriga som små troll sög de i sig
informationen och kunskapen och numera lever vi med den som en
förlängd arm. Även min sonson har denna speciella kärlek till teknik
och jag undrar vart det ska bära hän med hans framtid.
1976 blev det år då jag för första gången fick känna av det som skulle följa mig genom
alla år. En hobby fick sin början. Det hela började med att en
syster haft fritt arbete i skolan och valt ämnet Släktforskning som
introducerade sina systrar i sagda ämne. Vi for till Landsarkivet i
Visby och gjorde lite forskning om min morfar. Alla kom inte ut
därifrån med blodad tand men vi var dock tre av fem som fastnade i
detta historiens träsk och är där än i dag. Det har resulterar i många
timmars arbete med egna släkten och för mig några år senare i min
mans släkt som resulterade i min sockenforskning. De två
systrarna, Elisabeth
och Lotte, fortsatte med egna släkten och utvecklade andra delar av
det historieintresse som vi alla delar. Sida
WebGotland som har
allt som man kan tänka sig som rör dels släktforskning men också
annan historia är sprungen ur detta intresse. Det mesta har Gotland i fokus men också världen i
övrigt finns med här. Gå dit och
kolla, du får en upplevelse jag lovar.
Till allt detta så tog digitalkameran sig in i våra liv och vi
systrar blev åter en
enhet med samma intressen. Jag var nog sist ut i det men jag håller
jämna steg med de andra. Hemsida kom igång sent för min del
eftersom jag inte riktigt visste vad jag hade att säga men som jag
nu tror att jag har koll på. Så det senaste att ge sig in i var Blog. Jag hamnade där eftersom jag skulle resa till Florida, USA
och ville hålla de mina ajour med mina upplevelser och dessutom ett
sätt att skriva ner händelsen medan den var färsk. Amerikafararen hette
den blog som blev starten för den blog som idag är den som
jag upprätthåller någorlunda.
Ewa´s blog
finns där ute om du är intresserad. |
